Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

I onsdags (inget försenat första april-skämt) berättade jag om vår resa och vårt arbete på Världsbibliotekets traditionsenliga bokkaffe kl 15. Det hela drog ut på tiden med bildspel och hela konkarongen, men alla satt kvar, och det blev till och med diskussion på slutet.

Ni som läser denna blogg har säkert noterat att det ibland skymtar förbi en figur vid namn Ola. Nämnda Ola hamnade i klistret för en timme sidan när vår kära, eminenta Katarina skulle sjunga den gamla svenska folkvisan Blågeta för ett gäng glada men helt oförstående kurder; Katarina undrade nämligen om inte någon ur svenskgruppen kunde dansa hambo till visan.

Vid detta ögonblick i processen fick nämnda bifigur för sig att det var en bra idé att försöka få upp KakArwid på dansgolvet, men så fort publiken hörde hans kraxande började den skandera: Ola, Ola, Ola, Ola...!

Jaaaaaaaaa!!! Den antagligen tuffaste arbetsinsatsen i mitt liv är över. Men också den rikaste. Idag på utvärderingen, bland dessa något mer råbarkade typer (jämfört med förra veckan), tog vi en runda på tre ord. En av de tuffaste killarna tittade i golvet och med sina tre ord sade han: "Jag är ledsen" och torkade sig i ögonvrån. Andra följde. De saknade redan varandra. Antagligen var mötet med andra ungdomar från hela Kurdistan det viktigaste med hela kursen - åtminstone för dessa ungdomar.

Efter föreläsningarna igår var vi ett gäng som gick till fjälls - upp på berget bakom våra "swedish cabins". Vi var lite glada i hågen, vi hade lite att fira. Stefan var trapper och stigfinnare då han redan varit däruppe en gång. Förra gången hade en kurdisk kvinna visat på en riktigt svår väg upp till befästningarna från krigen som låg på rad däruppe.

Idag gjorde vi om konceptet för klassen då passet på eftermiddagen igår var en katastrof. Igår var nog första gången som majoriteten inte förstod var jag pratade om när det kom till att hålla möte och rösta på demokratiskt vis. Lite obegripligt blev därför Fannys kommentar (hon har den gruppen som sin basgrupp) att flera av deltagarna i gruppen hade tyckt om mitt pass.

Idag var det lite svårare än igår. Kanske var jag inte på topp. Hur som helst, trekvart in i det hela så hade några börjat se rätt så trötta och missnöjda ut, en kille undrade om vi inte kunde ta rast, jag sa att det var ett tag kvar och lite grymtningar hördes. Det satte sig på stämningen, åtminstone för mig, så jag avbröt och sa att det var ok för mig om någon inte ville eller orkade lyssna på föreläsningen. Det gick bra att lämna det hela. Kanske var det att ta i, men samtidigt behöver vi tiden under vårt pass.

Akademikerna lyser i stort med sin frånvaro bland de nya grupperna. Tonen är ledigare och mer avspänd. Och det fungerar minst lika bra, snarare ännu bättre, när det kommer till mitt rätt så formalistiska pass. Men det kanske inte är så märkligt ändå. Ungdomarna har ordentlig föreningsvana eller vana att fungera i grupp från sitt idrottande. De samarbetar, åtminstone i de grupper jag haft, mycket mer effektivt och målmedvetet än grupperna i förra omgången. De är väldigt praktiska och inriktade på att lösa uppgifterna som de ställs inför.

Vi var förberedda på 120 stycken deltagare, men tydligen hade ungdomarna från förra kursen spridit ut att det var en bra kurs. Konsekvensen blev att jag fick hålla mitt pass, inklusive lagbyggande, för 20 personer istället för tolv, vilket ledde till att vi måste hitta extra stolar och hitta på nya infallsvinklar till övningarna. Dessutom fick vi spara den sista halvtimmen av workshopen till efter lunchen, vilket inte är optimalt, men tvunget eftersom matsalen inte räcker till för alla samtidigt.

Idag har jag sett kilskrift i verkligheten (i Xans), ett fyratusen år gammal helgedom med lejon och människosilluetter (och hur var det detta ord stavades?!) uthuggna i berget. Vi klättrade och stod i, glada att vara mil från närmsta skolsal och vansinnesfotograferande kursdeltagare vars minneskort i kamerorna måste vara packade med tusentals gruppporträtt vid det här laget. Även om man inte var lika populär som Nebez så hände det även att jag fick skriva små meddelande eller e-postadressen till ungdomar som sträckte fram papper och penna framför mig när jag åt - till och med Ola fick det.

Igår på eftermiddagen hittade jag äntligen formen för min workshop. Även om den på samma gång håller på att bli min översättares, Mujdas, workshop. När formen börjar sätta sig, blir det lättare för henne att klämma i med de haranger som hon nu har hört en sex gånger sådär. "Inte utan min tolk" som vi säger här nere i Kurdistan.