Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

På avslutningen med våra elever fick vi stifta bekantskap med en man som heter Shaho (fick inte med mig efternamnet). Han är en av de många som har fått sina ben bortsprängda i någon av alla bombningar som Kurdistan har varit igenom. Nu bor han i London och utövar alla möjliga idrotter. Bland annat är han med i maraton lopp över hela världen, med proteser, kryckor och ett stort leende. Han tävlar också i rullstols lopp och en massa gymnastikgrenar (om jag fick med mig det hela rätt).

Häromdagen satt jag vid middagen bredvid en dam från Kurdiska ministeriet. Hon kunde engelska vilket innebär small talk och inte bara leenden. Hennes öppningsfråga var: First time in Iraq? Hennes tonläge liknade det som jag tidigare har hört på små grekiska öar, eller i södra Spanien. Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte frusta ut i ett stort skratt. Jag lyckades lägga mig till med min allra mest diplomatiska stil och svarade glatt och ledigt: Yes! And it is beautiful!

En liten histora som Fanny delade med mig igår, som jag känner är värd att blogga på. Stefan, Tove och Fanny var i den lokal godis affären (mest honung och nöt grejer) och skulle handla. Stefan lägger fram 1000 dinarer och ber att få godis för motsvarande belopp. Sedan lägger Tove fram 1500 dinarer och får enormt mycket mer än Stefan, helt oproportionerligt. Fanny lägger också hon fram 1500 dinarer men får inte lika mycket som Tove. Gänget försökte förstå hur den där ekvationen gick ihop och efter lite språksvårigheter så förstod de till slut vad butiksägaren försökte förklara.

Igår kom jag in i klassrummet och det rådde stor glädje. Alla var redan där, satt och klappade händerna och sjöng. Jag satte igång och dansa och det blev succé. Så när vår excellenta tolk Araz kom så hade jag och gruppen redan lärt känna varandra.

Första dagen på andra veckan. Det är fullt ös och varje grupp består nu av 17-20 deltagare istället för förra veckans 12-15. Påfrestningen känns större och mindre på samma gång, vi har ju fått testa vårt upplägg under 10 (!!!) pass förra veckan. Jag har märkt att jag går in i någon slags trans när jag står inför en ny grupp. Hur trött jag än är så hittar jag in till entusiasm och närvaro... och utan att jag vet ordet av så är nästa 2,5 timmes pass till ända. Från första meningen: "Har ni märkt att livet är som ett flöde? En ständig förändring!

Idag var det dags för avslutning och eleverna fick utveckla varsin personlig handlingsplan. Vad vill jag göra? Ett land som under lång tid har präglats av apati och krig behöver verkligen sina ungdomars kraft och entusiasm för att skapa förändring och nya projekt. I olika omgångar har vi under veckan smugit in pep-talks som handlat om att starta sina egna ideella föreningar, köra igång en bokklubb eller dra igång sitt egna företag, i hopp om att inspirera dem inför att agera själva.

Sista kvällen och dansen började redan under middagen. Serveringspersonalen har en tendens att skruva upp musiken till klubb-nivå (även under frukosten) vilket på kvällen bidrar till att det blir spontan kurdisk långdans. Alla står nära varandra och håller varandra i händerna i en lång orm, man tar små steg fram och tillbaka samtidigt som man låter axlarna hoppa upp i takt med musiken. Helt fenomenalt för spända axlar! Och ett fantastiskt flow-verktyg! Vilken glädje att få dela med våra elever, en sista dans.

Jag visste väl det! Det jag beskriver som Flow beskrevs för många tusen år sedan genom filosofen Zarathustra som levde och verkade i Kurdistan. Idag hade vi besök av en äldre man som höll en föreläsning för våra 150 studenter om Kurdistans ursprung och urgamla kultur, långt innan islam och andra monoteistiska religioner ens var påtänkta. Zarathustra beskriver det som att människan själv har förmågan att skapa sin framtid och har ett ansvar för att göra så i skönhet. Det förvånar mig egentligen inte. Jag finner budskapet i taoismen, kabbalah, gnostikerna och sufismen.

Andra dagen till ända, fast inte för alla. Våra 150 underbara studenter ordnar dans i samlingssalen kl 21. Idag är det profeten Muhammeds födelsedag (julafton skulle man kunna säga…), fast jag är osäker på om det är just den som ska firas. Det var som om det släppte någon slags anspänning hos de flesta ungefär halvvägs genom dagen och då är dansen nära till hands här i Kurdistan. Idag efter lunch anordnade de också ett litet skådespel där de skämtade till det lite om oss och det de varit igenom hittills. Redan andra dagen!! Vilken kreativitet!!

Såhär tänkte jag och Leif lägga upp det på ett ungefär:
(den är dock något längre än vad som syns i fönstret, klicka in er på meddelandet tror jag borde funka)

- Vem är jag? Vad har jag för möjlighet att påverka?
Alla människor har en enorm potential till skapande utifrån sin passion.
Demokrati bygger på att alla vågar säga sin mening och dela med sig av sin kunskap.
- Vad är flow?
När du är i flow är du mer dig själv men samtidigt mer öppen för andras åsikter.
Att fokusera på arbetsuppgiften som ska lösas och inte gå in i oro/rädsla/prestationsångest.