Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

Jaaaaaaaaa!!! Den antagligen tuffaste arbetsinsatsen i mitt liv är över. Men också den rikaste. Idag på utvärderingen, bland dessa något mer råbarkade typer (jämfört med förra veckan), tog vi en runda på tre ord. En av de tuffaste killarna tittade i golvet och med sina tre ord sade han: "Jag är ledsen" och torkade sig i ögonvrån. Andra följde. De saknade redan varandra. Antagligen var mötet med andra ungdomar från hela Kurdistan det viktigaste med hela kursen - åtminstone för dessa ungdomar. Till slut fick även jag del av all denna värme (i all sorg); vid gruppfotograferingen satt jag mig på golvet framför gruppen. Plötsligt hade jag ett helt gäng runt mig, och en av tjejerna höll om mig, vilket ju kan vara känsligt här nere (fast ibland skapar vi svenskar kanske problem när det inte finns några); det var en sån gemenskap i gruppen, en sån värme. Jag kommer att minnas det länge. Och det är en känsla som jag tror förpliktar till ett visst engagemang, något jag (en avsomnad så kallad social aktivist) inte trodde var möjligt längre.

Men visst, trots allt: det är härligt att ha nått ett avslut! Att ha levererat.

Arwid