Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

Ni som läser denna blogg har säkert noterat att det ibland skymtar förbi en figur vid namn Ola. Nämnda Ola hamnade i klistret för en timme sidan när vår kära, eminenta Katarina skulle sjunga den gamla svenska folkvisan Blågeta för ett gäng glada men helt oförstående kurder; Katarina undrade nämligen om inte någon ur svenskgruppen kunde dansa hambo till visan.

Vid detta ögonblick i processen fick nämnda bifigur för sig att det var en bra idé att försöka få upp KakArwid på dansgolvet, men så fort publiken hörde hans kraxande började den skandera: Ola, Ola, Ola, Ola...!

Rättvisa var skipad. Synden straffade sig själv.

Glädjen hade varit helt ogrumlade om han inte hade klarat det så förbannat bra. Förvisso handlade det om en bugg i slowmotion snarare än någon folkdans. Men ändå. Heder!

Arwid