Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

Igår på eftermiddagen hittade jag äntligen formen för min workshop. Även om den på samma gång håller på att bli min översättares, Mujdas, workshop. När formen börjar sätta sig, blir det lättare för henne att klämma i med de haranger som hon nu har hört en sex gånger sådär. "Inte utan min tolk" som vi säger här nere i Kurdistan.

Jag har skalat bort rätt mycket från workshopens första del, den om föreningar, civilsamhället och demokratin i stort, framför allt för att hinna med de praktiska övningarna i att hålla möte enligt the svenska modellen och kryssa sig igenom en korrekt omröstning med fler än två beslutsförslag. Dessutom har jag ändrat en del formuleringar och både nyanserat och garderat mig bättre kring frågeställningen om demokrati och terrorism.

Sidospår 1. Idag på morgonen fick jag, efter att workshopen var över, frågan om jag verkligen menar att det var fel av tyska staten att förbjuda nazistiska partier (vilket jag upplyst en annan grupp om även om jag inte sagt att det var fel gjort). Kursdeltagarna måste alltså ha pratat om min politiska linje under tidigare workshops: det vill säga att det är lätt att hamna på ett sluttande plan om man börjar förbjuda föreningar. Jag fick nu tillfälle att tala om att jag minsann hade varit med och stoppat nazistiska demonstrationer och till och med slagits med nazister, men att jag tycker att det är ett mindre problem att jag och mina vänner i min förening gjorde något odemokratiskt, än att staten gör något odemokratisk - vilket det ju är om staten förbjuder människor att organisera sig fritt.

Men jag förklarade självklart i samma veva att mina synpunkter var grundade i svenska förhållanden och att jag förstod att man kan tycka annorlunda i Kurdistan - som lever nära kriget i Irak och nära islamistiska regimer i grannländerna. Det jag tänkte skulle vara intressant och nytt för kursdeltagarna var betonandet att det civila samhället, i form av de föreningar jag varit med i, hade gått till direkt handling för att skydda demokratin (om än med odemokratiska medel...). Det vill säga att parlamentet inte behöver vara den enda politiska kraften som kämpar för demokrati i ett land.

Men jag garderade mig ännu mer, eftersom jag tänkte att Kurdistan kanske inte behöver ännu fler människor som springer runt och slåss (om än för demokratin), och betonade att det bästa och viktigaste på lång sikt självklart var att verka för en ökad tolerans och ökad mångfalden i det kurdiska (förenings)samhället. Slut på sidospår 1.

I gårdagens sista workshop så satt som sagt formen för första gången. Vi hann med allt. Och alla var glada över att ha lärt sig praktiska mötestekniker som de kunde ta med sig hem. I dag på morgonen finslipade vi konceptet ännu mer, med idel glada miner som resultat.

Men sedan kom eftermiddagen. Workshopen började. En kille kom in försent, satte sig ner, presenterade sig som journalist, och började omedelbart gäspa, samtidigt som han trummade med fingrarna på bordet. Ointresset bara ökade och jag förstod att han tyckte att allt jag sa var barnsligt. Det behövdes göras något, så jag avbröt föreläsningen och undrade om han, och kanske flera av kursdeltagarna, redan kände till allt som jag berättade om. Och fick väl till svar att det nog var så när det gällde nämnda journalist. Jag förklarade hur jag hade tänkt när jag planerat upplägget: "Det är stor skillnad i kunskapsnivå mellan deltagarna, därför måste jag börja med det grundläggande." Men jag sa också att jag skulle försöka snabba på det hela.

Ointresset fortsatte dock att finnas där, och de flesta i gruppen antecknade inte eller såg intresserade ut under den första delen. Jag var glad när jag kom till den första övningen när de skulle diskutera i smågrupper. Sedan blev det väl bättre under del två (hålla möte) och del tre (votering). Men känslan var ändå frustration. Speciellt som det kom fram under den avslutande frågestunden att de tyckte att jag skulle röra på mig mer och le mer.

"Jäkla flow, ledarskapsövningar och outdoorlearning" tänkte jag i mitt stilla sinne, "ni skämmer bort dem!"

Senare på kvällen fick jag träffa Asos och Aras från det kurdiska självstyret och de gav oss en politisk analys av regionen och mentaliteten hos många av ungdomarna som jag verkligen behövde få just då. Kurdistan har en politisk historia som på många sätt är präglade av fascismen i gamla Irak, Asos ordval, och som även liknande situationen i gamla Sovjet; länderna kallar sig för demokratier och tillåter föreningar som har årsmöten etc, men allt är bara potemkinkulisser, inga föreningar är på riktigt, demokratin är inte på riktigt. Därför kan ungdomar tänka att de förstår allt, samtidigt som de bara förstår det på ytan. Så min uppgift är alltså att hjälpa ungdomarna att förstå vikten av verkliga ideella föreningar och verklig demokrati; att det kan vara skillnad på föreningar och föreningar.

Mötet var viktig och det känns skönt att ha fått en nyckel till att förstå mina kursdeltagare på ett djupare plan. Det kommer att hjälpa mig att lyckas bättre med det jag har försökt göra hela tiden - propagera för vikten av ett fritt och oberoende civilt samhälle som en demokratiserande motvikt till såväl stat som näringsliv.

Arwid