Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

Idag var det lite svårare än igår. Kanske var jag inte på topp. Hur som helst, trekvart in i det hela så hade några börjat se rätt så trötta och missnöjda ut, en kille undrade om vi inte kunde ta rast, jag sa att det var ett tag kvar och lite grymtningar hördes. Det satte sig på stämningen, åtminstone för mig, så jag avbröt och sa att det var ok för mig om någon inte ville eller orkade lyssna på föreläsningen. Det gick bra att lämna det hela. Kanske var det att ta i, men samtidigt behöver vi tiden under vårt pass.

Men vi klarade oss fram till paus, gick tillbaka in och fortsatte med mötesdelen innan det var dags att hedra offren för Saddam Husseins gasbombningar av Halabja 1988, då över 6000 människor dog på några timmar. Vi genomförde en tyst minut innan en kille från Halabja skulle läsa upp ett tal. Mitt in i talet började han gråta. Dessutom var texten som han läste ur på en annan dialekt och han hade svårt att översätta. Som jag förstod det började han prata fritt ur hjärtat och berättade en historia som smärtade honom extra mycket, idag var det även tio år sedan en god vän och känd idrottledare Halabja hamnade i bråk på Halabjadagen och blev dödad. Efter ett tag hade han hämtat sig så att han kunde forsatta att läsa ur texten. Säkert hälften av gruppen grät, även jag fick tårar i ögonen, och på något konstigt vis blev jag överraskad av de starka känslorna i gruppen och hos mig själv - fast jag borde ha förstått det redan innan.

Efteråt kändes det helt absurt att börja prata om dagordningar igen. Vi var tvungna att ta en paus i fem minuter innan vi fortsatte. Efter mycket kämpande kunde vi i alla fall avsluta workshopen under skratt efter den jämnaste omröstningen av dem alla. Jag som spelade mötesordförande var tvungen att avgöra det hela med min röst när det slutade lika. Det blev lite sport liksom - och det gillades.

Arwid