Kurs för idrotts- och ungdomsledare i Kurdistan 2009

Igår kom jag in i klassrummet och det rådde stor glädje. Alla var redan där, satt och klappade händerna och sjöng. Jag satte igång och dansa och det blev succé. Så när vår excellenta tolk Araz kom så hade jag och gruppen redan lärt känna varandra.

Glädjen ligger nära sorgen och idag var det 21 år sedan bombningarna i Halabja dödade 6000 människor på en dag. En student från Halabja läste upp en dikt efter det att vi hållit en tyst minut. Jag översköljdes av sorg, jag överrumplade mig själv och vi var tvungna att ta en liten paus. Flera i gruppen grät en skvätt men efter en stund kunde vi fortsätta med nästa punkt som var lite qi gong, vilket kändes förlösande i sammanhanget.

Vi avslutade eftermiddagens lektion med att en kvinna frågade var balansen ligger mellan att följa intuitionen, sin egen inre röst, och att göra som alla gör, följa samhällets röst. Jag drog först ett alldagligt exempel men överväldigades sen igen av sorg då jag kom att tänka på den historia jag hörde häromdagen. En ung kvinna av en religion valde att följa sin inre röst och bli tillsammans med en ung man av en annan religion. Hon stenades till döds. Klassen tystnade när jag gav exemplet, alla känner till händelsen, jag kände också deras sorg. Det går inte att komma ifrån – det är skillnad på Kurdistan och Sverige.